Sverige befinner sig i en bostadssituation som för länge sedan passerat gränsen för vad som kan kallas ett problem. Det är en kris. Ändå rullar samhällsdebatten vidare som om saken vore svår men hanterbar. Vi har vant oss vid att unga vuxna bor kvar hemma långt upp i 20- och 30-årsåldern. Att studenter tvingas tacka nej till utbildningar för att de inte har någonstans att bo. Att barnfamiljer bor för trångt, att företag saknar arbetskraft eftersom människor inte har råd eller möjlighet att flytta dit jobben finns.
Det talas om bostadsbristen som en naturlag – men den är politiskt skapad och politiskt möjlig att lösa.
Brister i byggandet – men också i viljan
Det är sant att det byggs för lite och för långsamt. Men det stora hindret är inte alltid antalet bostäder, utan vad som byggs. I storstäderna reser sig dyra bostadsrätter som få har råd med, medan hyresrätter i rimliga prisklasser lyser med sin frånvaro. Marknaden bygger där vinsten är störst – inte där behovet är störst. Politikerna har sett på i decennier och hoppas att ”marknaden ska lösa det”. Det har den inte gjort.
Regleringen kväver – men avreglering skrämmer
Samtidigt kväver byråkratin byggtakten. Överklaganden, långdragna detaljplaner, komplicerade tillståndsprocesser och höga byggkostnader gör varje projekt till en långbent maratonlopp.
Men när förslag om förenklade regler eller förändrade hyresmodeller läggs fram uppstår panik. Vi kan inte både klaga på att det byggs för lite och samtidigt motarbeta varje reform som kan ändra situationen. Att låta systemet stå still är i praktiken ett beslut att bevara bostadsbristen.
Unga betalar priset
Det är unga som drabbas hårdast. De som borde ta sina första kliv mot självständighet får istället stå på bostadskö i tio år. De som vill plugga på annan ort fastnar i föräldrarnas gästsoffa. De som vill flytta sig dit arbetet finns får ibland välja bort både jobb och livschanser.
Vi förväntar oss att unga ska vara flexibla, drivna, utbildade – men vi erbjuder dem inte ens en dörr att stänga om sitt eget liv.
En växande social klyfta
Bostadsbristen är mer än bristen på tak över huvudet – den skapar ett delat samhälle. De som redan har en bostad, en bostadsrätt eller hyresrätt med låg hyra, sitter oftast tryggt. De som står utanför hålls kvar där, och klyftorna cementeras. Bostadsmarknaden har gått från att vara ett socialt fundament till att bli ett lotteri där den som föddes på rätt sida av statistiken vann jackpot.
Vi måste sluta acceptera det här
Bostadsbristen är ingen naturlag. Det är resultatet av politiska beslut – och politiska icke-beslut. Det är dags att sluta beskriva läget som komplext och börja kalla det vad det är: ett misslyckande. Lösningar finns: snabbare byggprocesser, fler hyresrätter, billigare byggteknik, incitament för kommuner att faktiskt bygga där människor vill bo.
Framför allt krävs ett nytt perspektiv: Bostaden är inte en lyxvara. Den är en förutsättning för arbete, utbildning, familjebildning och liv.
Vi kan fortsätta som nu – eller så kan vi bestämma oss för att varje individ i Sverige ska kunna hitta ett hem. Frågan är inte om det går. Frågan är om vi vill.
About the Author
