Public service beskrivs ofta som demokratins hjärta: oberoende medier finansierade av folket, för folket. Men hur oberoende är ett mediebolag som får nära tio miljarder kronor om året ur skattebetalarnas fickor – oavsett om tittarna vill använda tjänsten eller inte? Och hur rimligt är det att hålla fast vid en finansieringsmodell formad för en medievärld som sedan länge slutat existera?
Pengarna dras automatiskt – utan valmöjlighet
Sedan tv-licensen avskaffades och ersattes av den så kallade public service-avgiften finansieras SVT, Sveriges Radio och UR direkt via skatten. Alla över 18 år som betalar inkomstskatt måste bidra, oavsett konsumtion och oavsett åsikt. Systemet gör public service till ett slags tvångsabonnemang – ett paket vi betalar för även om vi aldrig ser en minut av det.
Pengarna går först till ett särskilt public-service-konto, sedan fördelas miljardbeloppen vidare till SVT, SR och UR. Men transparensen i hur dessa resurser används är ofta begränsad, och möjligheten för medborgarna att påverka är i praktiken obefintlig. Vi betalar, punkt.
I en ny medievärld – varför ska public service stå ensam på piedestal?
När systemet skapades var SVT och SR nästan ensamma om att leverera nyheter. TV-utbudet var begränsat, konkurrensen minimal. I dag är verkligheten en annan: fler tar del av nyheter via digitala plattformar, internationella medier, sociala medier och helt oberoende aktörer.
Trots detta pumpas public service regelbundet med mer pengar, samtidigt som privata mediehus kämpar för att överleva i en allt mer pressad ekonomi. Resultatet blir en snedvridning av marknaden där statligt finansierade aktörer konkurrerar direkt med fria medier – men utan samma ekonomiska risk.
Problemet med partiskhet – ett oberoende som allt fler ifrågasätter
Det talas ofta om public service som opolitiskt och neutralt. Men misstron växer, och många upplever att rapporteringen färgas av ideologiska glasögon. Oavsett om man anser att kritiken är rättvis eller inte är det ett demokratiproblem i sig när en betydande del av befolkningen inte längre känner att de äger eller representeras av den kanal de tvingas finansiera.
När staten är garanterad intäkter minskar incitamentet för självrannsakan. Om konsumenten saknar möjlighet att rösta med plånboken – vad får då en skattefinansierad mediejätte att anstränga sig för att vara objektiv, lyhörd och relevant?
Vi måste våga ifrågasätta – inte nostalgiskt försvara
Debatten om public service fastnar ofta i sentimentala argument om ”gemensam folkbildning” och ”journalistik i allmänhetens tjänst”. Men ett system som skapades för monopol-tv klarar inte evig frisedel bara för att det en gång fungerade.
Vill vi ha en mediemarknad som präglas av mångfald eller vill vi cementera ett system där staten finansierar en åsiktsmaskin med oändliga resurser?
Framtiden kräver förändring
Det är dags att vi slutar se public service som heligt och börjar fråga oss om modellen är hållbar – demokratiskt, ekonomiskt och medialt.
Public service är inte per definition ett problem. Men en modell där människor betalar utan valfrihet, där konkurrensen hämmas och där objektiviteten ifrågasätts, riskerar att bli det.
I ett samhälle där information aldrig varit mer tillgänglig är det inte rimligt att en enda aktör sitter på den största megafonen – finansierad av oss alla, vare sig vi lyssnar eller inte.
Kanske är det dags att låta folket bestämma, inte staten.
För demokratins skull måste även public service vara föremål för kritisk granskning – inte bara utöva den.
About the Author
